Min berättelse

"Idag är jag en nyexaminerad civilekonom med studieskulder. Då var jag en bekymmerslös tonåring med fötterna i Atlanten, hjärtat hos min amerikanska familj, huvudet förlorat i tankar på balklänningar och fotbollsmatcher och magen full av hamburgare. 

Resten av flygningen gick bra. För varje timme som gick kände jag mig lite mindre osäker på mitt beslut att åka. 20 timmar senare landade jag med ett litet guppigt plan på en flygplats i en mindre ort i Texas och det var nu jag skulle träffa det par som kom att öppna upp sitt hem och annama mig som sin 'dotter'. 

Redan efter en natts sömn kändes allt så rätt. Mina värdföräldrar John och Kay var otroliga. De var väldigt känslomässigt engagerade i mig och gjorde allt för att jag skulle trivas. De hade fyra barn, men de var alla vuxna och utflugna. De hade dessutom tolv barnbarn som inte sällan var över på besök. Varje morgon skjutsade Kay mig till skolan och vi utvecklade vår egna lilla kör där i bilen till CD-skivorna jag alltid kommer att koppla till henne och USA. Skolan i sig var nog det som utgjorde den största kulturkrocken. På ett sätt hade jag blivit varnad av alla de high school-filmer jag sett och drömt mig bort i, för verkligenhetens high school skiljde sig inte märkvärt från dem. Varje fredagskväll hela hösten samlades alla elever, föräldrar och lärare för amerikansk fotbollsmatch på skolan. Cheerleaders i korta kjolar och marchbandet med tunga trumboner var på plats och stämningen och gemenskapen var oslagbar. Varje morgon var det som att vakna upp till en av dessa filmer, pannkaksdoften väckte mig om lördagarna och kyrkobesöken var täta om söndagarna. Jag älskade mitt nya liv, jag befann mig i ett konstant lyckorus och mina värdföräldrar kallade mig för 'Sunshine'. Det var fester med röda plastmuggar och beerpong, det var billig shopping i stora köpcenter och det var sena kvällar med nyfunna vänner och spännande exotiska platser.  

Skolarbetet var lätt. Det kändes som att vara tillbaka på högstadiet trots att detta skulle motsvara mitt sista år på gymnasiet. Kom man försent fick man kvarsittning, behövde man gå på toaletten fick man snällt räcka upp handen och be om lov. Och gud nåde dig om du glömde att tilltala dina lärare som 'Sir' eller 'Ma'am'. Bara något decennium tidigare hade staten förbjudit aga i skolan, vilket kändes som en resa mycket längre bort i tiden än bara till högstadiet. 

Till en början ifrågasatte jag konservativa värderingar och beteenden som skiljde sig från våra skandinaviska. Men efter ett tag lärde jag mig att det inte var värt att argumentera över det. Istället försökte jag så gott det gick att leva efter klychan 'ta seden dit du kommer', även om vissa saker störde mig mycket. Som synen på kvinnan och personer med olika etniska bakgrunder eller hur det var helt okej att smiska sina olydiga barn. Min värdpappa trodde att jag ljög när jag berättade att jag, eller mina syskon, aldrig hade blivit slagna under vår uppväxt. 

Julen kom och det var nog ett av de första tillfällena jag fick hemlängtan. Trots att jag verkligen kände mig som en i familjen Lansdell så kunde jag inte släppa tanken på min egna familj. Jag ville hem och fira jul med dem. Jag ville äta skinka och dricka glögg och skoja med mina kusiner och farföräldrar. Jag ville prata svenska och jag ville hemskt gärna kolla på den där uttjatade Kalle Anka. Min värdfamilj överöste mig med julklappar, men det absolut bästa, det var den där Mamma Mia-DVDn som mina föräldrar skickade från Sverige.

Efter nyår var det dags för en femdagarsresa till New York med min utbytesorganisation. Den låg perfekt i tiden! Att få spendera några dagar med andra svenskar, att kunna klaga lite på sådant som var för annorlunda från vad vi var vana vid och att kunna sympatisera med varandra var guld värt. För att inte tala om atmosfären i New York City!    

Så fort högtiderna var över, och mycket tack vare resan till New York, kunde jag återgå till mitt glada, bekymmerslösa amerikanska tonårsliv. Nu började jag istället få panik för att det bara var en termin kvar. Jag fångade vartenda ögonblick, jag engagerade mig i alla möjliga aktiviteter både i och utanför skolan. Jag spelade fotboll. Jag gjorde mål. Jag gick på drama. Jag gick på två baler. Jag hade en och samma turkosa klänning. Jag dansade hela kvällen lång med mina vänner. 

Med våren kom inte bara det 30-gradiga vädret utan också nyheten att min familj skulle komma och hälsa på oss i Texas. Att få ha dem där, i mitt nya hem, på min nya skola och bland mina nya vänner, var inte bara underbart kul, utan har också hjälpt dem att förstå hur jag har haft det och de har kunna få en bättre insyn i mina upplevelser. Mina två uppsättningar föräldrar blev genast goda vänner och idag, sex år senare, har John och Kay varit och hälsat på här i Sverige två gånger. 

Vårterminen gick alldeles för fort, jag ville så gärna få tiden att stanna. Ett år räcker inte till. Ty ett utbytesår är inte bara ett år ur ditt liv, det är ett helt liv i ett år. I maj var det dags för graduation. I våra mörkröda, förstora kappor och fyrkantiga hattar skulle vi nu säga tack och hej till high school och med det tack och hej till varandra. Tack och hej till livet som en Leopard, vilket var skolans maskot. 

Vad jag inte visste då, några veckor efter examen då jag ännu än gång stod på en flygplats och grät, var att jag inom loppet av två år skulle komma tillbaka. Mitt rum hemma hos familjen Lansdell skulle stå kvar och vänta på mig. Mina vänner skulle finnas kvar och de skulle ta del av mitt äventyr ännu än gång. Men det skulle komma mera. Fem år efter mitt utbytesår tagit slut, skulle jag komma tillbaka igen. Då skulle jag studera på ett universitet i Kansas och hoppa på ett flyg ner till Texas och min amerikanska familj en fredagsförmiddag.  

Vad jag skulle vilja säga med min berättelse vet jag egentligen inte. Det känns bara rätt att dela med mig av den. Att ge en inblick i hur fantastiskt livet som utbytesstudent kan vara. Hur mycket mer av verklighetens USA man får uppleva jämfört med att bara åka på semester. Tillslut ville jag nog också bara dela med mig av mina upplevelser kring livslånga vänskapsband och kontakter. Av känslan av tillhörighet trots att du egentligen är helt ensam i en kontinent med ett världshav mitt emellan dig och din familj. Av människors vänlighet och godhet. Av att familjer inte behöver ha med blod att göra."